Historiska nedslag, del 1.

Det var sommar och året var 1998, jag och bl a marskalk Mattias var på Tivolirock, jag och Johanna träffades utanför danstältet på Tivolirock. Vi hade nyss, fast på olika håll dansat oss svettiga till Fat Boy Slim's låt Funk Soul Brother, jag var barfota, hade rödfärgat hår och hade mina leriga Converse hängade över axeln. Johannas hår var korpsvart och med lugg, under ögonen satt där stjärnor, Broder Daniels skiva Broder Daniel Forever hade släpps i april samma år. Weeping Willows hade spelat tidigare på dagen och det i år nedlagda bandet The Hellacopters skulle strax gå på den stora scenen. Tidigare under dagen hade marskalk Anders systers kille spelat (vilket vi inte visste då), vilket idag väl knappast kan räknas som en slump. Efter kortare meningsutbyten och förvirring kring namn, slog vi följe mot The Hellacopters konsert.
I väntan på att publikens sorl skulle ersättas med skitig garagerock, satte vi oss på en parkbänk till höger om scenen. Vad vi pratade om eller inte pratade om har jag inget minne av, möjligen hur bra Weeping Willows hade varit och hur fin låten Broken Promised Land hade varit. När konserten sedan började försvann jag fram till scenkanten och röjde som den vilde jag var, hela tiden såg jag till att hamna på andra sidan kravallstaket för att bli uteskorterad av vakterna, bara för att sekunder senare vara tillbaka i vakternas våld. Emellanåt sprang jag till Johanna för att kolla så att hon satt kvar, vilket hon gjorde, hon vaktade min Eastpack ryggsäck, en exakt likadan som hon hade. Vid ett tillfälle ertappade jag henne med handen i min väska, punkig som jag var vräkte jag ur mig ett "Öhh, vad fan gör du?", Johanna drog ut handen ur min väska och sa förlåt, hon skulle bara ha någonting ur sin väska. Ett "ok" han väl slinka ur mig innan jag sprang fram till scenen igen. När vi senare på kvällen skulle skiljas åt, var det nära att vi aldrig mera skulle ses igen, vi hade ju inte bytt nummer eller någonting. Jag fick springa ifatt Simrishamnsgänget och kusin Kajsa (som egentligen hette Emma, konstigt), vi lyckades ordna fram penna och papper och jag fick Johannas telefonnummer.

Hela natten hade jag svårt att sova vilket resulterade i att jag dök upp på jobbet en hel timme innan jag skulle börja...hade inte hänt tidigare och inte senare heller. En stor del av arbetsdagen var jag disträ, slog in numret om och om igen i databasen, jag jobbade på nummerupplysningen vid denna tidpunkt. Jag skrev upp hennes efternamn och adress, förnamn och telefonnummer hade jag ju sedan tidigare. På kvällen när jag var tillbaka i pojkrummet i Tollarp, lyssnade jag på Weeping Willows och författade ett kärleksbrev, citerade en utav låtarna som konstigt nog handlar om brustna hjärtan. Tog på mig min 2:a hands kostym, för att jag tyckte det var romantiskt att vara välklädd när jag skulle lägga brevet på lådan.

Bilden är föga smickrande men visst fan är vi coola!
Den är tagen på campingen på Emmabodafestivalen
samma år.