Deutschland!

Ja vi kom iväg och hade en riktigt trevlig dag i Tyskland, inte alls så stressigt som vi inbillade oss att dessa resor blir. Vi fick många nya vänner under resan som vi nu och för alltid kommer att bära invid våra hjärtan. Mannen som fick smeknamnet Markoolio fick var nykter, stackarn när hans kompisar satt och snapsade vodka tidigt på morgonen, den tjusiga donnan Kira K som var kärringen mot strömmen som hade fyllt hela bilen med blommor och tvättmedel istället som vi andra som med nedsjukna bildäck näst intill fick putta av bilarna från färjan p g a av översvämmning i bagageluckan, baksätena och det lilla utrymmet mellan benen i framsätet. Vi träffade även tekniknisse som i sin lådlika portfölj förvarade en mobiltelefon som lät mycket. Tekniknisse ville gärna med hög röst berätta för sin fru (och oss andra i vilorummet) hur hans mobil fungerade.

På färjan över spelade vi kortspelet (K)uno och hälsade på oss själva och svärföräldrarna Evis och Lasse i framtiden (sällskapet bredvid oss). Lasse hade blivit väldigt liten, kutryggad och hade anlagt en märklig frisyr som bestod av ett par tunna, tunna hårtesar som lade sig fint över skjortkragen. jag själv hade lagt till mig med en kroppshydda somjag aldrig kan förlåta mig själv för. Bara min mage skulle kunna fungera som flytväst till ett helt dagis i fall att färjan skulle ta in vatten.
När vi kom av färjan brände vi förbi Bordershopen i Sassnitz och tog sikte mot staden Stralsund. En gammal fin stad där varje yrkesfiskare hade ett eget fiskrökeri på båten, hela staden eller i alla fall hamnen tycktes ha drabbats av fiskfeber då man kunde se spön över allt. Efter att ha parkerat bilen utan en enda euro på fickan gick vi och åt pizza. När väl notan kom in och vi skulle betala, tog det inte visa kort, eller något annat betal/kredit kort heller för den delen. Vi erbjöd ägaren både Lasses körkort och Johanna som garanti för att vi skulle återvända med pengar men det behövde vi inte. "I know you Swedes" sa han och vinkade iväg oss, efter att ha övervägt möjligheten att missbruka detta förtroende, tog vi ut pengarna och betalade.
Vi lämnade sedan Stralsund och begav oss för att alkoholturista på köpcentrat Real, vi kompletterade våra inköp på Bordershoppen vid färjeläget. På vägen hem bestämde vi oss för att sluta dagen med flaggan i topp, vilket i en marinmiljö innebär skagentoast, en öl och en akvavit. Efter att vi fått hjälp med att bära upp vårt byte i lägenhet, fick en törstig tonåring infallet att tillbedja det onårbara, "så nära men ack så långt bort".